Inledning till estetiken

Hegels Föreläsningar om estetiken utgör ett storslaget försök att tänka samman filosofin, historien och konsten i en enda begreppslig arkitektur. I en mening summeras och uttöms här den klassiska konstteorins alla figurer, vilket därmed också innebär att Hegels föreläsningar definierar en fond mot vilken det moderna skulle komma att avteckna sig. Den uppgift som Hegel står inför är att tänka samman konst och historia, inte bara på ett empiriskt-sociologiskt eller stilhistoriskt sätt (även om så gott som all senare konsthistorieskrivning med filosofiska ambitioner, från Wölfflin till Riegl och Panofsky, står i stor om än ofta inte helt erkänd skuld till honom), utan framför allt att förstå konstens funktion inom historien som helhet ? den roll som konsten spelar för »andens» utveckling, och inte minst för den »absoluta anden» och konstruktionen av det filosofiska systemet. Eller, uttryckt i modernare termer: att förstå vilken som är den speciella typ av sanning som tillkommer konsten, till skillnad från religionen, politiken, filosofin; vad är det som är unikt just för konstverket, och i vad mån kan det översättas till en begreppslig-diskursiv kunskap? »Estetik» är för Hegel inte så mycket namnet på en avgränsad filosofisk disciplin, som på just en fråga: kan konsten och den erfarenhet som ligger fördold i den »upphävas» ? i den dubbla betydelse som Aufhebung har hos Hegel, dels att sudda ut, utplåna, men också att lyfta upp och bevara på en högre nivå ? i det filosofiskt-begreppsliga vetandet? Här presenteras Hegels inledning till dessa föreläsningar i översättning av Sven-Olov Wallenstein, som också svarar för ett efterord om Hegels konstfilosofi och dess receptionshistoria.